Det är vid årstidsskiften som jag blir uppmärksam. Det finns så mycket som står på spel då. Augusti är fan årets sista månad. Jag dör nu. Vi ses på andra sidan. Vi går sida vid sida med varsin dröm på tungan. Ett högtryck som pressar oss ner i marken. Och stan har plötsligt släppt garden, håller den nere och visar karaktär. Sol och svarta moln på himlen, samtidigt. Möllan, Folkets Park, jag söker mig till dom kvarteren – som jag bodde i för bara nåt år sedan. Det känns passande, såhär under årets sista vecka. Att vandra runt där som på ett museum. För mellan varje årstid finns där en glipa som vi kan snegla in på. Det är sorgligt och hoppfullt på samma gång. För man kommer i kontakt med något som är gammalt, samtidigt som det är nytt. Och jag väntar tills kaffet har svalnat så att jag kan svepa det rakt av. För jag vill ha maximal effekt, såhär på årets sista dag.

Den senaste tiden har jag sett varningslamporna blinka. Säkerhetssystemet fungerar alltså, trots allt. Det berättar för mig när ett visst sätt att leva inte fungerar längre. En dag inser man det – att ens världsbild inte räcker till längre. Att ens livsstil inte funkar som den skulle. Den har motbevisats för många gånger för att man ska kunna göra anspråk på den som vattentät. Motbevisats för många gånger för att man ska kunna kalla den för sin egen.

Det sägs att vi dör sju gånger i livet. Först nu anar jag att det är sant. Jag dog 2001, 2004, 2007, 2012 och nu, kanske, händer det igen. Samma typ av mållöshet. Det skydd man har  byggt upp har nötts ner och man blir ödmjuk, som på en begravning.

Vi ser på varandra. Min kris är också din. Jag minns när jag förstod det första gången, att det finns ett skyddsrum inne i krisen, om man delar den med någon, skyddat av dramatik. För vi känner att vi lever, när vi famlar efter hållpunkter.

Ett annat årstidsskifte, för tusen år sedan. Jag och hon ska separera. Vi lutar oss tillbaka i soffan och nickar åt varandra. 21 år gamla. Skyddade av dramatiken i att stå inför en avgrund, tillsammans, som när man möter en gammal vän utanför kyrkan innan en begravning. Man är ovanligt filosofisk på grund av situationens allvar. Vi är vuxna då, eller med andra ord: känner oss vuxna. Delar en cigg i fönstret i vinternatten, den sista cigaretten. Man tar varandras händer och är lugna i tystnaden. Snön faller extremt långsamt, som om den gjorde det för sista gången. En skiftning i vinden, våren på väg. Allt är laglöst. Och så fort vi sagt hej då och jag tagit till höger mot Möllan så börjar jag springa. Jag rusar nerför gatan. Långa skuggor i natten. Jag gråter medan jag springer, av glädje; jag är ensam och fri. Och av sorg; jag är ensam och fri.

Det nya är på väg och går inte att stoppa. Jag ser det i ansiktena att det inte bara är jag. En kollektiv nervositet inför det nya. En känsla av att vi har en chans nu, bara nu, att se saker utifrån, innan det nya är här. Folk försöker utnyttja det. De vill suga på karamellen så länge det går, så länge värmen består. Elektroniska tårar av sorg faller över oss medan vi försöker. En rosa gryning rinner in genom de höga fönstren och omsluter oss. Men vi vägrar att se det. Vi är för upptagna med att skjuta fram det nya året. Vi är bara några få kvar nu, samlade runt ljusen, och danssteg för danssteg rör vi oss närmare. Vi gör ett sista försök att bromsa allt.

Med blicken fixerade i varandras gör vi ett sista försök att skjuta upp det som inte går att skjuta upp.

Bloggen

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte.