Det fanns ett träd vid Lugnet.
Det var inte mycket för världen, men det var där jag kände det för första gången.
Att det var på riktigt.
Träd lyssnar inte, träd har inga ögon – men träd har känslor.
Precis som vi.
Och vi balanserade mot varandra och lät trädet vara vår mittpunkt i det fina som var på väg att hända.
Och vi kunde känna vibrationerna från trädet och med hjälp av det så kunde vi tillsammans nå himlen.

Men blixten slog ner.
Och trädet började brinna.

Vilket jävla öde.

Bloggen

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte.